novembertjugonde.blogg.se

Det var i mars som jag kände ett mindre behov av att skriva av mig. Jag tog mod och ork att dela mina tankar när det värsta var över. Det började närma sig slutet i processen i anmälan mot honom. Dock var det inte förren i slutet av mars jag fick veta att allt las ner efter förhör med mina så kallade två kompisar.

När beskedet kom så var jag hos mitt ex i min lägenhet som han hyrde. Det var skönt att vara med någon som visste om allt. Han har varit en av de viktigaste i min process kring allt det här. Utan honom hade jag aldrig varit här där jag är idag. När jag såg brevet, ett brunt kuvert, var jag inte alls beredd på vad det kunde vara. Jag tog bara upp brevet och läste snabbt, jag trodde ju det var reklam. När jag läste att anmälan lagts ner reagerade jag väldigt starkt. Det var en chock. Jag skrek, grät, sparkade och kastade kuddar. Jag var så arg, för nu kändes det som att alla hade kommit undan. Min förövare och mina två så kallade kompisar. Hade de ens förhört dom? Vad hade dom sagt? Ljög dom?
Ni ska veta hur mycket jag tvivlade, vad jag tvivlade på mig själv. Jag tvivlade på om jag kom ihåg rätt. För när jag frågade dom efteråt så var det ju ingen som visste något.

Senare på kvällen skulle jag på tjejmiddag och det var ritkigt kämpigt. Jag orkade knappt sitta upp utan jag längtade hem. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Helst hade jag velat söva ner mig själv tills all smärta var över. Allt hopp om att han skulle få sitt straff, straff för att förstå vad han gjort mot mig, var ute. Jag orkade inte mer. 

 

Det hjälpte inte att K skrev till mig den kvänne men den här gången tänkte jag inte vara trevlig och spela med utan jag skrev vad som hänt. Jag fick korta rätt opersonliga svar. Något som förvånade mig dock var att han dagen efter ville träffas och prata om allt, men bara om jag ville. Det var ju chansen jag hade önskat att få. Jag hade ju tänkt på det så många gånger. Men aldrig riktigt trott att det skulle hände och aldrig riktigt funderat över vad jag skulle säga. Ändå bestämde jag mig för att säga ja. Jag ångrar det nog inte. När jag såg honom kändes det helt annorlunda. Jag fick bekräftat att han verkligen sjunkigt så lågt i mina ögon som jag kände. Vi pratade inte om Honom eller något annat om det utan bara om skolan. Det kändes faktiskt bättre efter att ha pratat och träfat K.

 

När jag sedan åkte tillbaka, tillbaka till staden jag flyttade till, visste jag inte hur jag skulle reagera på allt som hänt. Det jag minns att jag kände var "Jag visste ju att det var skit att åka till Sthlm igen". 

 

Jag har hört av många andra som säger att när rättegången eller processen är slut, att det är först då man kan börja gå vidare på riktigt. I mitt fall stämde det. Det var efter mars månad som jag började vandra rakare framåt. Självklart har jag haft svackor sedan mars månad till nu men inte alls många, ungefär två-tre styckna. Och de har inte alls varit lika starka, långvariga och gjort lika ont som innan. Jag har inte mått så här bra på flera år. 

 

// Julia 2016-09-05