Jag ser dig fortfarande
De senaste två veckorna har jag känt mig rätt trygg. Jag har inte känt mig rädd när jag åkt förbi din station med tåget. Förut satt jag alltid spänd som en pinne när vi närmade oss, jag granskade alla som gick på noga, jag gick igenom hela vagnen för att försäkra mig om att du inte var där. Jag vet inte vad jag skulle gjort ifall du varit där men jag ville ha kontroll och inte råka ut för att du skulle råka vara där utan att jag visste om det. Dock var du aldrig där men ibland kunde jag se dig ändå, det kunde vara så att jag såg din frisyr, din jacka, din profil, din ryggtavla eller din tröja. Det behövde inte bara hända på platser där jag faktiskt kunde få syn på dig utan det kunde hände överallt, i Uppsala, i Stockholm, på min gata, på tåget, på bussen, på stan eller i mataffären. Känslan när man ser dig, även om det inte var du, det kunde förstöra en hel dag. Det ögonblicket innan man vet och faktiskt förstår att det inte är du är hemsk! Det var en gång när jag såg dig vid bussen, det var inte du men jag trodde det, jag höll på att börja gråta och jag vet inte hur många gånger jag har stelnat till för att jag sett någon som liknar dig.
En gång på tåget såg jag dig, jag hade gått min vanliga tur i tåget för att se att du inte gått på, och där satt du? Jag tyckte jag såg dig bakifrån och gick snabbt förbi. Efter att första rädslan lagt sig kom jag på mig själv med hur många gånger jag tyckt att det varit du fast det inte varit så och därför behövde jag ju såklart dubbelkolla om det verkligen var du. Jag vände och gick tillbaka, satte mig några säten ifrån och killen kollade upp på mig och det var ju inte du såklart men känslan när den killen kollade på mig var så obehaglig för ni var så lika, så lika. Jag önskar att jag hade kunnat be om ursäkt till den killen för jag bara reste mig upp och gick precis när våra ögon möttes. Helt galet egentligen, jag betedde mig som jag sett ett spöke. Om han ändå hade kunnat förstå.
Nu var det ju länge sedan jag tyckt att jag sett dig och den trygghet jag nu känt hade jag hoppats skulle få vara men idag såg jag dig och rädslan kom fast förnuftet såklart vet att det inte är du. Du stod iaf vid min busshållplats, killen som jag trodde var du stod och hånglade med en tjej. Bara det faktumet gjorde ju att jag förstod att det var du. Men rädslan kom ändå när jag såg din jacka och din mössa. Stackars paret, jag jag behövde ju försäkra mig om att det itne var du så jag kollade nog in killen minst 5 gånger innan jag kunde koppla bor det.
På något sätt känns dagen upplevelse som ett steg bakåt eftersom jag inte trodde att jag var rädd längre. Jag trodde inte att du kunde skapa de känslorna hos mig längre men det kunde du visst. Jag hatar att du påverkar mig så mycket fortfarande.
// Julia 2015-11-10
