novembertjugonde.blogg.se

Det finns en tid innan och en tid efter.
När jag tänker på mitt liv är det som att det är uppdelat, mitt liv och den jag var innan det hände och tiden efter. Länge kände jag att livet efter aldrig skulle bli ljus igen. Glimten i mina ögon hade slocknat och även om jag skrattade kände jag ingen riktig glädje. Min gnista slocknade i september 2013 när jag var 21 år gammal.

Han var min bästa killkompis och vi ställde alltid upp för varandra. Jag hade följt honom hem så många gånger efter att vi varit ute på krogen eftersom han inte ville gå hem själv efter att han råkat ut för en misshandel. Den här gången var det jag som ringde och ville bli hämtad. Tanken var att jag skulle sovit hos en kompis som jag nu inte fick tag i. Ledsen stod jag vid pendeltågsstationen och visste inte hur jag skulle ta mig hem eftersom sista tåget gått. Självklart ställde min kompis upp, det gjorde han alltid precis som jag ställt upp för honom. Han hade gått och lagt sig men kom ändå och hämtade mig med sin cykel.

Den natten skulle han ta min glädje och krossa delar av min själ.

Nästa sak jag minns är att han tränger sig på mig, våldtar mig. Jag blir förtvivlad och börjar gråta. Han säger då att jag faktiskt vill det här, att jag bett om det. Jag börjar tänka och för stunden tror jag att jag kanske vill det och undrar om jag visat något som gör att jag vill det. Sedan börjar allt kännas så fel igen och jag börjar försöka låta högre. Jag visste att hans familj var hemma. Det snäser han också till mig och lägger handen för min mun och säger att jag måste vara tyst om ingen ska vakna och se mig såhär. När jag la ansiktet mot kudden och grät släppte han handen för min mun. Det var klart att jag inte ville att hans familj skulle komma in och se vad som hände. Jag ville att ingen skulle få veta vad som hände mig den kvällen.  

Nästa morgon vaknade jag upp ensam i hans säng. Jag har aldrig känt mig så billig och stämningen var stel. Jag frågade varför han sovit i gästrummet och då svarade han att det var för att jag aldrig slutade gråta.

Efter den dagen gick jag in i ett mörker, ett mörke som jag trodde att jag aldrig skulle komma ur, ett mörker som jag trodde skulle bli min död. Hela den tiden var ett mörker och jag minns mest mina mörka tankar från den tiden. Det betyder inte att jag aldrig skrattade, att jag bara låg hemma och att jag slutade fungera. Nej. Det som hände var att jag levde på livet men utan mig. Det var bara min kropp som gjorde det den behövde, själva jag var inte där.

Jag gick runt i ett mörker i ett halvår tills jag förstod vad det berodde på. Jag hade förträngt händelsen och när det sedan kom en till ville jag förtränga den också. Men tillslut klarar man det inte längre. Jag behövde få hjälp.

Ett år efter händelsen polisanmälde jag honom. Det blev för mig början till att kunna se ljuset igen. Att våga prata om det med någon utomstående, att berätta vad som hände och att bli tagen på allvar. Jag blev tagen på allvar och polisen satte igång en utredning. Det året som utredningen höll på var tufft men inget var så tufft som när jag levde med allt själv, när nästan ingen visste. Nu visste polisen, min pojkvän, min närmsta vän och familj!

Den stora vändningen kom i mars 2016 när jag hade flyttat till en annan stad långt bort. Jag kunde för första gången äntligen slappna av. Jag var inte längre på helspänn över att han eller någon annan relaterad till händelsen skulle dyka upp. Även om jag ibland kunde bli påmind om dem genom att folk liknade dem tog mitt förnuft för en gångs skull över. Det var den bästa platsen att börja om på. Jag fick bygga upp det han hade krossat den där kvällen. Jag blev inte superstark som många beskriver att de blir efter att ha tagit sig igenom svåra händelser. Kanske kommer jag dit en dag, kanske inte men jag känner mig ändå starkare än när jag ringde polisen och anmälde honom.

Det var där i mars och under förra våren som glädjen kom. Den kom i korta ögonblick för att  sedan slockna men jag kände den. Inte lika stark som innan, det trodde jag aldrig att jag skulle göra för smärtan och sorgen var starkare. Den hade tagit över mig trodde jag. Där hade jag fel. När jag tänker på det här året har glädjen och skratten kommit allt oftare och känts allt mer, nu har det tagit över sorgen. Jag kan säga att jag är lycklig igen och jag tror att mina ögon skiner igen.

Jag är lycklig!