novembertjugonde.blogg.se

Nu är det snart två år sedan, ja, två år sedan mitt liv blev något helt annat än det var innan, och jag tänker inte hålla det här hemligt längre. Jag har inget att skämmas för! Så här kommer det: Jag har blivit våldtagen. Det har tagit lång tid att låta mig själv inse vad som faktiskt hände. Han som våldtog mig, han var ingen okänd man, han stod inte i någon buske och väntade på att överfalla mig. Han var inte heller någon jag träffat på krogen som jag följde med efter en utekväll. Nej, han var faktiskt en av dom jag litade på mest. Han var den jag alltid vände mig till, han var den som kände mig bäst och som kände till alla mina inre hemligheter, han var min bästa vän.

Det som hände, det kom smygande, små saker som ledde till mardrömsscenariot och jag har skämts så mycket för att jag inte förstod vad han var kapabel till. Jag har fortfarande svårt att inte skämmas över att jag lät honom vara en så stor del av mitt liv. Jag vet att det inte är mitt fel men jag skäms över att jag litade på honom och för att varit bästa vän med honom. Jag har skämts över att han förstörde en så stor del av mig i den stunden. Men, av allt han gjorde så var det inget som gjorde så ont som hans genom att vara min bästa vän och kränka mig på det sättet. Jag litade på honom till 100%, och jag vägrade tro något ont om honom, han kunde väl inte vilja skada mig? Någon som man litar på kan väl inte våldta? I början tänkte jag att allt var överdrivet, alla sömnlösa nätter, alla dagar då jag inte kom upp ur sängen, alla gråt? Det var ju inte så hemskt?

Anledningen till att jag har hållit detta inom mig är för att jag varit rädd för folks reaktioner. Det är svårt att se andra reagera när man själv inte orkar känna något, när man är som bedövad, eller när man själv inte vet hur man ska reagera. Mest av allt är det svårt att se folks reaktioner när man själv inte ser sig själv som våldtagen, som ett offer. Tankar om hur allt skulle bli om folk fick veta har också stoppat mig från att berätta. Hur skulle det bli om mina föräldrar skulle få veta? Mina släktningar? Mina vänner? Vad skulle dom tänka och skulle dom se mig annorlunda nu?

Efter nästan två år tillåter jag mig själv att tycka att det var hemskt. Jag som i nästan två år förträngt händelsen djupt inom mig i två år tillåter mig själv att känna. Att förtränga det förstörde ett år för mig. Det kom perioder då jag knappt orkade vardagen, ville inte gå upp ur sängen, ville inte träffa någon, jag såg svart och ja, jag ville faktiskt inte leva mer. Det låter hemskt och jag börjar alltid gråta när jag tänker på det. Men ungefär då kom vändningen. Jag lyfte luren och ringde polisen.

Visst, det kändes skitdumt att ringa 1,5 år senare men det var bara det jag behövde. Jag behövde få berätta för någon om det. Jag var jätterädd men lättnaden var oändlig. Jag hade vågat ta orden i min mun, jag hade vågat återberätta allt för någon om exakt det som hade hänt. Någon som lyssnade på mig. Jag fick träffa mitt målsägarbiträde redan en dag senare och berätta allt igen, ingen visste hur jag lidit, men nu hade jag berättat för fler och faktiskt blivit trodd! Det var faktiskt den bästa känslan, att få berätta och tillåta mig själv att sätta ord på det som hade hänt och bli bemött av sådana som kunde förklara för mig vad lagen sa om vad som hade inträffat. Men med allt detta kom ensamheten. Ensamheten om att vara ensam, ingen kunde ju förstå.

Med polisanmälan påbörjade min bearbetningsprocess, den håller fortfarande på och den här texten är en del i det. Jag satt i två polisförhör, två kompisar fick vittna, och skräcken över att han skulle få veta att jag anmält kom smygandes. I allt det här kom många tankar inte bara på min gärningsman, utan på hans familj. Vad skulle de säga? Hans mamma som var världens snällaste, hans pratglada och trevliga pappa. Hans bror. Men de fick nog inget veta för statistiken talade emot mig och min bevisning på två vittnen och en Skype konversation där jag förklarar hur dåligt jag mått efter det han gjort och där jag fick svaret att han ville se Hobbit 2 med mig räckte såklart inte. Det väcktes inget åtal eftersom man inte kunde bevisa att han hade uppsåt till brott.

Till min gärningsman och före detta bästa vän: Det gör så ont att se livet gå vidare för dig, du lever på som att inget har hänt.  Jag vet att det aldrig skulle hända, men jag hade hoppats att du skulle haft så dåligt samvete och ändå ville mig väl, så att du hade sagt sanningen i polisförhöret. Både du och jag vet vad som hände, och du kunde inte ens möta min blick ute när vi möttes ute på klubben för några veckor sedan. Antagligen kommer du aldrig förstå vad du gjort mot mig, vad du tog ifrån mig och att jag fortfarande mår dåligt av det. Jag hoppas du aldrig gör om det eller något liknande och jag hoppas att du kommer till insikt och får hjälp. Jag kommer aldrig att bli samma person igen och jag jobbar på min hämnd varje dag, min hämnd att ta tillbaka min respekt och självkänsla och att komma ut som en starkare människa. Vägen dit är lång men nu kämpar jag inte ensam, jag kämpar med Föreningen tillsammans och för er som varit med om något liknande så låter det klyschigt men det är sant; ni är inte ensamma! <3

// Julia 2015-11-13