3 år på söndag
Snart är datumet här, det datumet då det fruktansvärda hände och mitt liv stannade av och aldrig mer blev jag mig lik. Jag kommer aldrig att bli den som jag var då eller den jag skulle blivit om det aldrig hänt. Men nu hände det och det har bidragit till att jag är den jag är idag. I just det lägger jag ingen värdering eftersom jag inte kan föreställa mig vem jag annars skulle ha varit. Trots att detta har varit det svåraste jag gått igenom och fortfarande går igenom så har det fett mig livskunskap. Jag har fått insikt i hur känslor jag har som jag aldrig tidigare känt, förståelse för andra människor, veta vilka som är sanna vänner, nya vänner och insikt i rättssystemet. Känslorna kring detta kommer att fortsätta. Jag tror det här mer eller mindre är en livsprocess. En dag kanske jag inte rycker till när jag hör 20e november.
Jag har kommit en lång bit på vägen i min bearbetning. Jag är inte lika rädd längre. Inte för att jag var rädd för honom förut, han skulle aldrig vara ett fysiskt hot, men tanken på att behöva träffa honom gjorde mig ändå rädd. Visst kan jag fortfarande rycka till när jag ser någon som liknar honom och jag avskyr tanken på att råka träffa på honom. Dock är det inget jag går och oroar mig för varje gång jag är i de trakterna. Sedan länge tänker jag inte på honom varje dag utan det händer någon gång i veckan. Dock kan jag fortfarande inte prata högt om det som hände. Jag kommer nog aldrig kunna berätta om det högt utan att bryta ihop. Tänka på det kan jag men det gör ont och det är som att hjärnan rusar förbi de tankarna så det istället blir svart. Koncentrerar jag mig kan minnena bli tydliga men det är smärtsamt. Det är fortfarande för smärtsamt.
Det känns också som att jag har ältat det här så många gånger, vilket jag har gjort, att jag inte vet vad jag ska tänka på längre. Jag menar, jag har tänkt på detta ut alla möjliga aspekter hundra gånger om att det inte finns så mycket mer att tänka på kring det. Ändå tänker jag ibland på det.
Nu har snart tre år gått och det är med glädje jag kan se att jag gjort framsteg i denna process.
Jag har kommit en lång bit på vägen i min bearbetning. Jag är inte lika rädd längre. Inte för att jag var rädd för honom förut, han skulle aldrig vara ett fysiskt hot, men tanken på att behöva träffa honom gjorde mig ändå rädd. Visst kan jag fortfarande rycka till när jag ser någon som liknar honom och jag avskyr tanken på att råka träffa på honom. Dock är det inget jag går och oroar mig för varje gång jag är i de trakterna. Sedan länge tänker jag inte på honom varje dag utan det händer någon gång i veckan. Dock kan jag fortfarande inte prata högt om det som hände. Jag kommer nog aldrig kunna berätta om det högt utan att bryta ihop. Tänka på det kan jag men det gör ont och det är som att hjärnan rusar förbi de tankarna så det istället blir svart. Koncentrerar jag mig kan minnena bli tydliga men det är smärtsamt. Det är fortfarande för smärtsamt.
Det känns också som att jag har ältat det här så många gånger, vilket jag har gjort, att jag inte vet vad jag ska tänka på längre. Jag menar, jag har tänkt på detta ut alla möjliga aspekter hundra gånger om att det inte finns så mycket mer att tänka på kring det. Ändå tänker jag ibland på det.
Nu har snart tre år gått och det är med glädje jag kan se att jag gjort framsteg i denna process.
// Julia 2016.11,17
