Update
Den senaste två veckorna har jag haft fullt upp, min obalans i början av december har gjort att jag hamnade efter i skolan, jag orkade inte fokusera och anstränga mig så jag har panik pluggat till tentan (som jag skrev idag) en vecka. Jag har aldrig haft en sån intensiv tentaperiod och jag ska verkligen försöka hålla mig flytande i fortsättningen för en sån vecka vill jag inte uppleva igen. På allt detta så ska jag flytta. Jag ska flytta till en stad långt bort, så långt bort att chansen är lika med 0 att jag stöter på någon av ”dom” (min förövare eller hans två så kallade vänner men skulle vara min vanliga otur att ändå stöta på dem). När jag inte varit upptagen av plugget så har jag har försökt att fokusera, försökt bearbeta mina försvunna ”vänner”. Det har faktiskt gått bättre än förväntat. Dock har jag inte varit på krogen, åkt nattbuss eller annat sedan det hände men jag trivs med mig själv och jag har inte känt mig sorlig för att jag suttit hemma. Tankarna om min förövare som också var min bästa vän har varit starka den senaste tiden och då ur faktumet att han var min bästa vän. Många skulle nog inte förstå mig när jag skriver det här men man måste förstå, det fanns två sidor av honom, en som var min bästa vän och en som våldtog mig, jag saknar han som var min bästa vän. Jag tror aldrig jag kommer kunna hitta en sån person igen. När vi umgicks sa vi ofta att vi egentligen inte borde umgås för då gick tiden så snabbt och skulle tiden gå så snabbt skulle vi ju snart vara gamla. Ja, vi hade så kul att det som kändes som 1 timme egentligen var 8 timmar. Eller vi kunde skratta i timmar, berätta allt, gråta tillsamman och sedan börja skratta igen. Han var en sån vän jag kunde ringa mitt i natten. Nu ska jag inte försöka grotta ner mig i de minnena allt för mycket.
Killen jag gillade och som ville vara neutral i den här tvisten (som han kallade det) sprang jag nästan på för någon dag sedan. Jag vet inte om han såg mig men jag såg honom. Vi kom inte så nära att vi behövde prata men jag valde att ofrivilligt stirra och sedan kolla åt ett annat håll. Jag hade kunnat ana att han skulle kunna vara i krokarna och att jag skulle se upp men inte så pass att jag skulle springa in i hans tjänstefordon där han satt.. Det väckte endel tankar, tankar som hur kört allt är mellan oss och att han faktiskt lever. Ja, han lever på som vanligt precis som jag gör.
MEN nu till anledningen att jag tog mig tid att skriva ett inlägg. Jag har knappt vågat tänka tanken. Under en månads tid har jag förberett mig på brevet, brevet där min förfrågan om omprövning avslås och att polisen inte tänker göra mer. Jag har förberett mig på hur ledsen jag skulle bli och att jag då skulle tänka att jag gjort allt jag kunnat och jag skulle aldrig kunna ångra det iaf. Hela processen kunde ta ca två månader och ju längre tid desto bättre sa mitt målsägande biträde, för tog det längre tid så kanske de diskuterade fallet med varandra innan beslut togs. Nu har det gått en månad och jag började tycka det kändes skönt att det tog så lång tid eftersom jag inte skulle bli lika besviken när jag fick avslag. MEN! Redan en månad efter att mitt målsägande biträde skickat in papperna så fick jag ett sms, igår fick jag det! 15.02 skrev mitt målsägande biträde att de kommer att ompröva mitt fall och förhöra mina "killakompisar". Min reaktion var chock, jag började nästan gråta och sedan hoppa av gläde! Jag hade aldrig kunnat tro det.
Jag har inte orkat och hunnit tänka på hur de kommer reagera och vad jag tänker om att involvera han (han som jag gillade och såg för någon dag sedan) som jag inte ville involvera och kanske kommer jag orka fundera över det senare när mitt rus har lagt sig lite. Visst känns det lite jobbigt att jag begärde omprövning med tanke på att de uttryckligen sagt att de inte ville bli inblandade men nu handlar det här inte om dem. Jag har gett dem chansen att prata med mig, förklara för mig och en chans att få lyssna på mig. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad men kanske. Anledningen till att jag omprövade är inte för att min högsta önskan är att min förövare ska bli dömd utan för att stå upp för mig själv och att han ska förstå vad han gjort mot mig, att jag ska få upprättelse! När folk tar det så lätt och inte vill ställa upp när de faktiskt kanske vet något av vikt så börjar man tvivla på sig själv. För hade det varit allvarligt, våldtäkt är allvarligt och de flesta är emot det, så hade de ju ställt upp men nu gjorde de inte det… Överreagerar jag? Varför tror de inte på mig? De förstår mig inte… Men jag vet vad som hände, hur jag kände och hur jag mått! Det var våldtäkt, han våldtog mig och det är något viktigt, det är allvarligt och de kan inte bestämma vad de anser är viktigt, vad som kan påverka min process med att gå vidare utan det får polisen göra. Och polisen bedömde att de kan ha viktiga uppgifter!
//
2016-01-14
Julia
Killen jag gillade och som ville vara neutral i den här tvisten (som han kallade det) sprang jag nästan på för någon dag sedan. Jag vet inte om han såg mig men jag såg honom. Vi kom inte så nära att vi behövde prata men jag valde att ofrivilligt stirra och sedan kolla åt ett annat håll. Jag hade kunnat ana att han skulle kunna vara i krokarna och att jag skulle se upp men inte så pass att jag skulle springa in i hans tjänstefordon där han satt.. Det väckte endel tankar, tankar som hur kört allt är mellan oss och att han faktiskt lever. Ja, han lever på som vanligt precis som jag gör.
MEN nu till anledningen att jag tog mig tid att skriva ett inlägg. Jag har knappt vågat tänka tanken. Under en månads tid har jag förberett mig på brevet, brevet där min förfrågan om omprövning avslås och att polisen inte tänker göra mer. Jag har förberett mig på hur ledsen jag skulle bli och att jag då skulle tänka att jag gjort allt jag kunnat och jag skulle aldrig kunna ångra det iaf. Hela processen kunde ta ca två månader och ju längre tid desto bättre sa mitt målsägande biträde, för tog det längre tid så kanske de diskuterade fallet med varandra innan beslut togs. Nu har det gått en månad och jag började tycka det kändes skönt att det tog så lång tid eftersom jag inte skulle bli lika besviken när jag fick avslag. MEN! Redan en månad efter att mitt målsägande biträde skickat in papperna så fick jag ett sms, igår fick jag det! 15.02 skrev mitt målsägande biträde att de kommer att ompröva mitt fall och förhöra mina "killakompisar". Min reaktion var chock, jag började nästan gråta och sedan hoppa av gläde! Jag hade aldrig kunnat tro det.
Jag har inte orkat och hunnit tänka på hur de kommer reagera och vad jag tänker om att involvera han (han som jag gillade och såg för någon dag sedan) som jag inte ville involvera och kanske kommer jag orka fundera över det senare när mitt rus har lagt sig lite. Visst känns det lite jobbigt att jag begärde omprövning med tanke på att de uttryckligen sagt att de inte ville bli inblandade men nu handlar det här inte om dem. Jag har gett dem chansen att prata med mig, förklara för mig och en chans att få lyssna på mig. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad men kanske. Anledningen till att jag omprövade är inte för att min högsta önskan är att min förövare ska bli dömd utan för att stå upp för mig själv och att han ska förstå vad han gjort mot mig, att jag ska få upprättelse! När folk tar det så lätt och inte vill ställa upp när de faktiskt kanske vet något av vikt så börjar man tvivla på sig själv. För hade det varit allvarligt, våldtäkt är allvarligt och de flesta är emot det, så hade de ju ställt upp men nu gjorde de inte det… Överreagerar jag? Varför tror de inte på mig? De förstår mig inte… Men jag vet vad som hände, hur jag kände och hur jag mått! Det var våldtäkt, han våldtog mig och det är något viktigt, det är allvarligt och de kan inte bestämma vad de anser är viktigt, vad som kan påverka min process med att gå vidare utan det får polisen göra. Och polisen bedömde att de kan ha viktiga uppgifter!
//
2016-01-14
Julia
