Förklaring
Jag inser nu att jag inte förklarat allt som har hänt på senaste tiden, jag har inte orkat, jag har mått för dåligt och att mitt inlägg om 2016 var rätt virrigt. Jag skriver om min gärningsman och hans två kompisar.. Ja, vad var det som hände?
Jag och K, vi hade börjat prata och träffas lite igen. Lyckan var total, jag hade saknat honom och känslan av att vara ute och slippa åka hem ända till slutstationen med nattbussen var så skönt. Dessutom kände jag mig trygg med honom! Där han var kunde inte min förövare vara tänkte jag, just eftersom de var vänner, även det faktum komplicerar hela historien.. Dock dog deras vänskap lite när jag och min förövare var bästa vänner men efter att jag försvunnit så började de umgås igen. Det problematiska är att K visste om allt, jag hade berättat för honom om vad hans vän hade gjort mot mig. Däremot kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att han kom ihåg det jag berättat eftersom de fortsatt umgås, det såg jag på instagram och facebook. Jag äcklades av detta och det kändes som ett stort svek av K, att se en bild på min förövare kunde förstöra hela dagen så jag tog bort honom på instagram och avföljde honom på fb så jag skulle slippa se honom. När jag och K fick kontakt igen så pratade jag med honom om det som hade hänt, han verkade förvånad över att jag polisanmält men lyssnade på mig utan att direkt lägga någon värdering i det jag berättade mer än att han sa att ”XXX ska alltid överdriva allt”. Han förstod också att det var jobbigt för mig att se honom så han lovade att inte lägga upp några bilder på honom.
Här hade allt kunnat fortsätta så bra men egentligen när jag tänker tillbaka på allt så var det nog inte bra. Innerst inne ville jag nog mer än vad K ville, även om jag visste att det var omöjligt pga vår historia och för att vi är så olika människor. En kväll i slutet av november så träffade jag K och hans kompis som även känner min förövare, den här kompisen kan vi kalla G.
Av någon anledning kom samtalet upp, de började prata om min förövare och jag kunde inte hålla tyst. Så jag sa ifrån, ja sa att jag inte gillade honom. Självklart så frågade G varför och jag berättade i grova drag vad som hade hänt. De spelade förvånade som att de inte visste något, som att de aldrig hade hört detta. Kvällen fortsatte och runt 03.00 var det dags att åka hem och vi gick mot bussen. Då hände det jag egentligen var mest rädd för, han satt där. Ja, min förövare satt på bussen tillsammans med en tjej. Paniken var ett faktum och jag sa snabbt till G att jag inte skulle klara det här. Han försökte lugna mig och sa att allt skulle gå bra, bara jag satte mig bredvid K. Jag satte mig där, hjärtat bultade. Han satt snett bakom mig så jag kunde inte låta bli att stirra på honom. Han flinade till och kollade tillbaka på mig, jag pekade finger åt honom, det var det enda jag kunde göra. Bussen började åka och paniken blev starkare, jag behövde gå av, jag kunde inte sitta kvar. Det kändes som att jag höll på att bli kvävd, jag fick ingen luft. När bussen stannade höll jag på att flyga av, jag kunde inte vistas på samma plats som honom längre. Jag halvskrek och min förövare såg allt det här. Men G försökte lugna mig och sa åter igen att det skulle gå bra och att jag skulle sätta mig ner. K bara satt där. Jag satte mig ner och började gråta, och så grät jag hela vägen till hållplatsen där K och G skulle gå av. Som tur var frågade K om jag ville följa med och för mig var inget annat tänkbart. Skulle jag ha suttit själv med honom och den där tjejen på nattbussen? Nej, jag hade aldrig klarat det. Så jag gick av med de två och självklart var händelsen på bussen det enda jag kunde tänka på och prata om.
När jag gick och tjatade om min förövare så slank det ut att G visste om allt. Min förövare hade berättat allt för honom och för K! K som hade låtsas som att han inte visste något, han visste alltså.. Han hade ljugit mig rätt upp i ansiktet när jag frågat honom om han visste vad som hade hänt mellan mig och min förövare. Jag blev så chockad, det var som att det som inte kunde bli värre efter att ha sett min förövare just blev hundra gånger värre, jag kan inte beskriva hur det kändes. Jag var chockad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Hur hade det här kunnat ändra utsikterna för mig i den nedlagda förundersökningen? JO, väldigt mycket. Nästan allt! Det var i alla fall så jag kände.
Kvällen slutade med att jag stod och skällde på K i en timme och sedan pratade vi aldrig mer. Han ville inte bli indragen i min och min förövares ”tvist”, han ville vara neutral sa han. Hans kompis ville inte heller bli inblandad sa han.
// Julia 2016-01-20
